Oscar

Hur tänker Oscarsmänniskorna egentligen?

Jag gillar film, ser mycket på film och har mycket åsikter om film. Jag kan däremot ingenting om film, inte i bemärkelsen kunskap som filmvetare. Man kan ju t.o.m. läsa filmvetenskap på universitetet. Jag tycker att denna typ av kunskap förstör film, det blir ju omöjligt att se på film utan att analysera sönder eländet, samma sak gäller musik och litteratur, ja all konst och allt konstigt blir sämre om man kan för mycket.

Med kunskap menar jag inte att man förstår, utan att man kan saker. Lite som att kunna räkna men inte förstå vad räkenskaperna leder fram till, som revisorer ungefär.

Om man kan räkna, kan man ta t.ex. ett recept på 12 kanelbullar och dubbla detta för göra 24 kanelbullar. Förstår man kanelbullar däremot, vet man att man bara dubblar mängden smör, socker och kanel i fyllningen, inget annat. Man får då 12 godare bullar istället för 24 äckliga sådana.

Det är skönt att kunna skita i vad filmskaparna ville förmedla med en film och bara låta sig underhållas, det är ju det film handlar om, underhållning. Top Gun är mycket underhållande, Ömhetsbevis inte så mycket.

Vill man göra en film som får en massa Oscars, finns det vissa saker som man skall ha med, detta har avhandlats överallt de senaste dagarna, så det får ni läsa om någon annanstans. Jag tänkte mer fundera lite över varför dåliga filmer får denna, den finaste utärkelsen en film kan få.

Förra året (eller när det nu var) fick the Hurt Locker en massa Oscars. Jeremy Renner i huvudrollen var nominerad för Bästa Huvudroll. Det lustiga är att filmen är rätt dålig, inte det minsta underhållande eller tänkvärd. Herr Renner är inte någon vidare skådespelare heller, han spelar alltid samma roll, en arrogant opålitlig skitstövel, en roll jag skulle kunna spela utan minsta ansträngning. Han spelade samma roll i S.W.A.T. för några år sedan, konstigt nog utan att bli nominerad. Han är nu nominerad igen för sin biroll i the Town, samma roll igen, tråkig, men inte helt värdelös film.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför man nominerar mediokra filmer och skådespelare när det finns bra sådana. Pengar? Hur många såg egentligen Hurt Locker? 12?

I år är en del riktigt bra filmer nominerade, The King's Speech, The Black Swan, The Kids Are Alright. Samtidigt finns Inception med överallt, ren skit! The Social Network och True Grit likaså.

När jag här säger rent skit, är det relativt, alltså inte ren skit som i alla filmer med Steven Seagal, utan ren skit jämfört med något som faktiskt är bra.

Det konstigaste med Oscars är att det ligger liksom mitt emellan. Inga konstiga filmvetarfilmer vinner någonsin, inte heller rena underhållningsfilmer, utan alltid något lagom konstigt.

Ett tag trodde jag att det var just namnet Oscar jag inte förstod, för jag förstår inte heller Oscar Linnros storhet, men Oscar Wilde var ju ruskigt cool, så det argumentet håller inte riktigt.

Oscarsjuryn borde gå på kurs hos sina mindre kända vänner i Razzie-juryn, de som utser årets sämsta film och prestationer några dagar innan Oscarsgalan. De har nämligen alltid rätt, i år gick de flesta utmärkelserna till The Last Airbender och Sex And The City 2, inte helt oförtjänt. Även Bruce Willis son, Ashton Kutcher fick pris.

Nu går jag och lägger mig, kan omöjligen hitta energi för att sitta uppe för att se vem som får Oscars i år

Sov sött...

Smeknamn

Hur funkar smeknamn egentligen?

I min värld är ett smeknamn ett namn man får av någon eller några närstående, oftast i unga år. Det kan vara en kortvariant av ens vanliga namn, tex Krille för Kristian eller Mia för Maria.

Det kan oxå vara deskriptivt, t.ex. "Slangen" om man råkar ha en lång, smal, ihålig penis, eller "Tjockafetafläsket" om man råkar vara lite rund. Som ni ser gör jag ingen skillnad på smek och öknamn här, det är nämligen samma sak, men uttalat av olika människor. Man kan också ha flera smeknamn i olika kretsar. Man heter Tomas, kallas Tompa av vännerna från skolan, 12-an av vännerna från lumpen och pruttgullet av mamma. Detta fungerar oftast utmärkt.

Min fråga är emellertid och detta är något som legat och gnagt länge, vem får använda dessa smeknamn?

Nu tänker jag främst på kändisar i allmänhet och idrottskändisar i synnerhet. De har nästan alla smeknamn, som används av vänner, familj och andra närstående. Till någon av dessa kategorier hör sportjournalister eller andra tv-jeppar väldigt sällan. När Ola Wenström, eller ännu värre, Renée Nyberg kallar idrottarna i Landskampen för deras interna smeknamn, reser sig nackhåren. Finn-Kristian Jagge kalls tydligen för Finken av sina vänner, detta innebär under inga som helst omständigheter att han skall kallas något annat än sitt riktiga namn av programledare och annat löst folk. Känner man inte personen i fråga skall man av respekt inte använda smeknamn.

Dessutom har ju dårarna i media en obehaglig förmåga att missuppfatta smeknamn. Pernilla Wiberg kallas tydligen för "Pilla" sedan barnsben. I media har hon alltid varit "Pillan", varför, vad är det för fel med Pernilla?

Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig använda någons smeknamn om jag inte känner personen ifråga, oftast inte ens då, varför? Smeknamn är ofta fåniga och/eller pinsamma.

Tänk er själva hur det var att växa upp med smeknamnen "Superkuken" Maratonknullaren" och "Sinatra", som ni förstår var det en tuff tid.

Är ni korkade eller?

Jag har alltid haft problem med uttrycket att "överträffa förväntningar" i allmänt tal kallat "Exceed expectations"

Vari ligger fördelen med att överträffa någons förväntningar?

Uttrycket används flitigt av konsulter, gurus, säljledare, reklammakare och annat löst folk världen över.

Behöver man överträffa någons förväntningar måste ju dennes förväntningar vara fel redan innan.

De som tänker, -Nu jävlar skall jag visa dem att jag inte är så dålig som de tror! De är förmodligen just så dåliga som de andra tror, varför skulle de tro så annars?

De som medvetet sänker förväntningarna på något för att sedan överträffa dessa, kan ju bara göra detta en gång, sedan har de ju höjt förväntningarna till den nuvarande nivån.

Jag tror behovet av att försöka överträffa förväntningar ligger i ren lättja. Vi orkar inte ta reda på vad exakt någon förväntar sig, för att sedan vara på den säkra sidan drar man på så man pruttar ned sig för att just överträffa. Resultatet blir att man ofta missar målet och överlevererar, något man sedan måste fortsätta med in absurdum.

Mugghållare i bil är ett bra exempel. Amerikanarna gillar Drive Thru-kaffe, därav behovet av att ha någonstans att ställa den överdimensionerade kaffemuggen. Lexus är först ut med inbyggd mugghållare i bil, sedan är cirkusen igång. I ett oändligt race om att överträffa kundens förväntningar ökade biltillverkarna antalet mugghållare, till först 2, sedan 4 o.s.v. Har någon någonsin frågat en europeisk bilkund om han verkligen vill ha 19 mugghållare i bilen? Mer är inte alltid bättre, däremot är bättre alltid bättre.

Knepet ligger i att styra & kontrollera folks förväntningar, för att sedan leverera på dessa, inte över, inte under. Det är först då man kan göra andra nöjda om och om igen.

Om jag nu skulle skriva att nästa blogg kommer att bli jättetråkig, korkad, okontroversiell och tam, kommer det att bli ganska lätt att överträffa detta. Sedan kommer ni att förvänta er mer nästa gång och karusellen är i full gång. Så kommer alltså inte att ske.

Höj istället förväntningarna, innan du levererar och var sedan säker på att kunna leverera. Detta behöver man egentligen bara göra en gång, är man sedan konsekvent är man hemma.

Nästa gång, då blir det minsann..............

Trodde ni ja!

Hur tänkte ni nu staten?

Man undrar hur många år med en vettig envåldshärskare som skulle behövas för att få ordning på lagar och regler i Sverige.

Som god samhällsmedborgare sitter jag naturligtvis i styrelsen för vår bostadsrättsförening. Detta främst för att lära mig hantera besvärliga människor och regler (och för att så småningom få fram ett beslut om en bra grillplats på innergården).

Nu till det roliga. Högst upp i vår fastighet och i grannfastigheterna finns ett antal lägenheter med terrass. Dessa terrasser är rätt rymliga och på samtliga har det byggts inglasade uterum på en del av ytan, knappt synliga från gatan. Nu visar det sig att det saknades bygglov för dessa utbyggnader (NCC eller någon annan har klantat sig) och i ett brev från nån jävla myndighet hotas det nu med att uterummen måste rivas. Någon har alltså retat sig på dessa osynliga uterum och klagat hos nämnda myndighet. Hur tänker ni, har ni inget bättre för er? JÄVLA IDIOTER!

Frågan är bara vilket som är dummast, att behöva bygglov för att glasa in en del av en terrass man äger, eller att någon stackare har varit avundsjuk å klagat?

Vet inte, men dumt är det!

På tal om vettig envåldshärskare, tror jag C-P Bernadotte skulle bli en utmärkt kung...

Kära miljömuppar

För några år sedan var det en reklamfilm på TV som drev med att många miljömuppar kör gamla, risiga och miljöfarliga bilar. Kommer inte ihåg vem den gjorde reklam för, men oj vad rätt det är.

Det verkar finnas något slags samband mellan kommunism, självvald fattigdom och miljöintresse, varför då?

Vi lever inte på 1800-talet längre, brukspatron är inte längre den som bestämmer, det finns inga arbetare (jo, det finns, men de tillhör inte någon lägre klass direkt, snarare tvärtom) och vi har partier som SD och Svenskt Fittstim (eller vad Gudrun Schymans parti nu heter).

Jag gillar miljö, jag tycker ekologiskt och biodynamiskt odlat mat kan vara trevligt, men inte till ett pris. Jag vet, jag har bloggat om detta tidigare, men det är intressant. Miljörörelsen har blivit lite som kyrkan. Det finns en massa bra värderingar i grunden, men dess företrädare har missat att samhället idag ser annorlunda ut än för en miljon år sedan.

Hur skall vi få fler att gå till kyrkan? Ja, inte genom att pracka på oss trosbekännelser och Fader Vår i alla fall.

Det samma gäller miljörörelsen. För att få oss vanliga dödliga intresserade måste ni rensa upp lite i de egna leden. Att låta dumma regler tvinga Maria Wetterstrand att sluta som språkrör i miljöpartiet är inte så lite korkat, hon är det bästa som hänt miljöpartiet någonsin (vilket iochförsig inte säger mycket).

Ge oss bättre mat, bättre bilar och bättre kläder. Kan man göra dem bättre med hjälp av resurssnål produktion, bra. Om inte låt bli, tillverka så billigt som möjligt och använd vinsterna till något vettigt.

Vi bryr oss bara om pengar i slutändan, ju förr ni muppar förstår detta desto fortare räddar vi planeten (och mitt behov av välmarmorerad Wagyubiff)

Ha en bra dag

Sticka ut eller inte

Nu jävlar!

Har funderat lite, vad stör mig mest?

Människor som i stort sett skiter ned sig bara för att sticka ut, dessa komplett misslyckade individer som tror att man är speciell bara för att man ser speciell ut, pratar konstigt eller har konstiga fritidsintressen, eller!

De som är livrädda för att inte passa in, de som köper samma bil som grannen därför att en sån skall man ju ha när man bor i XX eller har kläder som inte passar bara för att det är inne just nu (eller var förra året i alla fall).

Lika illa kan man tycka, men egentligen helt olika.

Det är ju inte fel att sticka ut, Zlatan sticker ut, Zlatan är cool, Robyn sticker ut, Robyn är cool, Mick Jagger sticker ut, Jagger är coolast! De får sticka ut, de kan nämligen något annat än att just sticka ut. Först prestera, sedan sticka ut, inte tvärtom tack!

Det är inte heller fel att inte vilja sticka ut, det är när man gör något eller köper något man inte vill det blir fel. Vill ni köra Kia, klä era barn i Kappahl och låta pappa handla alla sina kläder på Dressman, vad ni än gör flytta inte till Stocksund, flytta till Västerås. Vill ni inte att era barns kompisar heter Ali, Mustafa eller Hosni, bo inte i Gottsunda (en sak skall vara glasklar dock, tycker ni att det spelar någon roll vad folk heter eller var de kommer ifrån, flytta långt bort tack, gärna från planeten). Klaga aldrig på att ni "måste" köpa något eller göra något bara för att andra gör det, tro mig det måste ni inte alls!

Det heter att man blir som man umgås, det gör det hela mycket enkelt, är ni dåliga, byt umgänge.

Själv är jag fantastiskt bra, umgås emellertid mest med mig själv...

Lite ledigt

Som ni kanske märkt har bloggen varit lite slö ett tag. Jag har nämligen haft annat för mig.

Det är bra det, lite ledigt behöver man ibland, men nu är jag tillbaks med full kraft.

Denna fulla kraft kommer dock att vänta lite på sig, lite ordning och reda måste det vara. Jag börjar i morgon att blogga på riktigt igen

Vi ses då

Tjorven