Hur faan tänker vi

Eftersom jag inte varit utanför dörren idag, har jag inte lyckats bli irriterad på någon, men hjärnan går på högvarv ändå.

Varför lägger folk så mycket pengar på kistor. Det är ju egentligen helt barrockt. Den som skall bo i kistan bryr sig definitivt inte. Lägg döingarna i en papplåda och skänk pengarna till cancerfonden istället. Detta är ett lysande exempel på att vi bryr oss om helt fel saker. Mormor fick en billig kista=jag är en dålig människa! Har inget som jävla helst med saken att göra (mormor lever för övrigt). När man till sist trillar av pinn är det liksom slut, då spelar inget någon roll längre, de är bara de ångestladdade efterlevande som skall krångla till det.

Sedan är det detta med Zlatan, vad sysslar han med? Tror de flesta, mig själv inräknad tycker att han gjort ett rejält nedköp med flytten till Milan. Men frågan är, har han verkligen gjort det? Milan är ju utan tvekan ett klassiskt fotbollslag, jag menar Gre-No-Li, Baresi, Shevchenko, Van Basten, Paolo Maldini och inte minst Kaka kan ju trilla boll rätt bra.

Att de inte har lyckats sådär fantastiskt bra de senaste åren spelar ingen roll, Zlatan kommer tillsammans med Stortruten med Tänderna att uträtta stordåd, tror bestämt att vi fått ett av fotbollsvärldens vassaste anfallspar på halsen, Messi och Villa får ursäkta.

Jag tror att Zlatan gjort helt rätt, han vet att han kan göra Milan till ett storlag igen och när han gjort det finns det inget kvar att bevisa, tänk på vad Herr Maradona gjorde för Napoli.

Zlatan stannar i Milan 2 säsonger, vinner Scudetton denna säsong, vinner CL nästa, sedan blir det naturligtvis Real eller Chelsea som sista anhalt i karriären (eller näst sista, tror att han kommer att avsluta i USA, som 2014 kommer att ha en riktigt bra liga).

Heja Zlatan, bu för Pep Guardiola som verkar vara helt dum i huvudet.

Sedan tror jag också att Berlusconi och Herr Ibrahimovic kommer bra överens, de är båda självupptagna superstjärnor fast på lite olika sätt.

Nu skall jag se färdigt About Schmidt, ett av Jack Nicholsons absoluta storverk...

Sov sött

Kalas

Nu har det hänt!

40-årskalas alltså

Goda vänner från överallt kom och hälsade på.

Det bjöds på god mat (så sade gästerna i alla fall), dryck och bra underhållning (tänkte hyrt in Tobbe Trollkarl eller Markoolio, men är lite för gammal för dem).

Tänk vad lätt det är, roliga människor, enkel bra mat, gott om vin å öl = Hemma!

Än en gång, stort tack! Det var riktigt kul...

Måste man vara idiot för att vara bra?

Nu menar jag egentligen inte idiot, utan mer fjant eller excentriker. Excentriker är ju ett annat ord för fjant. Gör man konstiga och dumma saker samtidigt som man är mindre framgångsrik är man knäpp, är man framgångsrik är man excentrisk.

Rika människor (framgångsrika alltså) blir alltid kallade excentriker om de har en fånig mössa eller tror på tomtar och troll. Framgångsrika idrottsmän eller kvinnor som ser dumma ut (tänk Florence Griffith-Joyners naglar eller Patrik Sjöbergs hår) blir accepterade tack vare sina resultat.

Att som elitidrottsman/kvinna ha långt hår eller långa naglar kan omöjligen vara en fördel, tvärtom. Idrottsmän som ser helt normala ut (tänk Sergey Bubka, Jonathan Edwards, Sebastian Coe) måste prestera långt mycket bättre än sina konkurrenter för att synas. Synas är jävligt viktigt i idrottsvärlden, gör man inte det får man inga sponsorpengar och får således inte samma möjligheter att utvecklas.

Då är frågan; -Hur bra hade en excentrisk idrottsman blivit utan alla fixa ideer?

Om t.ex. Teddy Tamgho inte känt sig tvingad att ha svettband över hela kroppen och linnet på sned, hade han då kunnat lägga all denna energi på att hoppa längre istället för att se dum ut?

Hur bra hade inte Matti Nykänen kunnat bli om han varit "normal" i huvudet. Han var ju trots allt fantastisk bra, men tänk om?

Tänk om dessa supertalanger hade lagt all sin energi på rätt saker. Då hade någon sprungit 100m på 8 sekunder, simmat 100m på 30 sekunder eller hoppat 8 meter i stavhopp.

Varför händer då inte detta?

Enkelt, vi behöver gott om fjantar för att själva känna oss normala.

Tänk vad bra det känns att vara smartare än en statsministerkandidat (och det borde ju nästan alla göra) eller att ha bättre klädsmak än Bert Karlsson...

Gammal man gör så gott han kan

Det är lite lustigt, jag har börjat få lite kommentarer (än så länge mest från Joni, men också från en okänd man som inte sett Den enfaldige mördaren).

Jag är ju lite kåt på uppmärksamhet, så jag försöker provocera. Mitt blogginlägg "Hur tänker ni bögjävlar" har emellertid inte fått några reaktioner från Pridemaffian. Kanske borde jag börja tänke lite mer åt Google Adwordshållet. Min stora dröm är att Thorsten Flink läser min blogg å kommer med lite aggressiva kommentarer.

För att citera Georg Rydeberg (numera kollar jag alltid upp stavningen av namn på Google, så att Finnen inte skall klaga) -"Idag fyller jag åååår!"

Å inte vilka år som helst utan 40, alltså dags för 40-årskris (stavningskontrollen vill nu att jag skriver hårskris, men jag vet inte vad det är så jag håller mig till årskris).

Bortsett från att min födelsedag har varit helt fantastisk med bra presenter, god mat (ja innan vi kom till krogen i alla fall) och inspirerande sällskap, har jag inte känt någon som helst skillnad från att fylla 39, eller 26 för den delen.

Förra gången jag fyllde jämnt (ja, jämnt å jämnt men jag menar 35) hyrde vi en klassisk Engelsk dubbeldäckare och cruisade runt Warszawa i 12 timmar, det kan man ju inte göra jämt, men galet roligt var det i alla fall. Kände jag mig yngre då? -Inte ett jävla dugg! Roligt är roligt, oavsett hur gammal du är.

Varför får då så många ångest av att bli äldre? Hur tänker de när de i full panik går ut för att ragga på 18-åringar när de fyllt 40? Fru & barn sitter hemma å ser på Teletubbies, pappa är på krogen desperat sökande efter den där oövervinnerliga känslan alla 18-åringar har.

Att bli äldre är faktiskt inspirerande. Man kan mer, man vet mer, man vet vad man tycker om och vem man vill umgås med, men framförallt vet man vad man inte vet och vad man inte vill.

40 är halvvägs, alltså helt perfekt för att göra något nytt. I mitt fall kommer det att bli fru, barn & nytt jobb. Familj är alltså inget nödvändigt ont som man måste skaffa, utan en ny utmaning som utan tvekan kommer att vara hur kul som helst.

Jag har inga barn, så jag borde naturligtvis inte uttala mig, men det skiter jag i. Jag tror att barn är ungefär som offpiståkning på skidor, för att få det där perfekta åket måste man trava en del. Att kämpa sig upp för ett berg i 4 timmar är inte direkt kul, men att åka i orörd snö nedför är en helt annan sak och efter en ganska kort tid har man glömt travandet, men känslan av orört puder glömmer man aldrig. Jag tror och hoppas att ha barn blir liknande. Att man glömmer alla sömnlösa nätter och illaluktande blöjor, men kommer ihåg det första leendet, de första orden (som naturligtvis blir Pappa vet bäst) och de första stegen.

40-årskrisaren (eller 30-årskrisaren för den delen) tycker detta är jobbigt, han vill ju bara var 18 igen, ligga med alla som ser ok ut, gå lite i skolan, tråna efter historiefröken, dricka folköl å spela fotboll i division 5. Naturligtvis med de finansiella fördelar en bra utbildning & erfarenhet ger.

Men ser ni kära herrskap, detta funkar inte!

Var lite logiska och försök förstå att man inte kan få allt hela tiden.

Jag vill absolut inte vara 18 igen (en snabb titt på klassfotot bekräftar detta). Inte heller 26, 32 eller 36. Jag vill vara 40, om ett år kommer jag att vilja var 41 och om 14 år kommer jag att vilja vara 56 (demens kommer med åldern). Jag har vänner från 25-årsåldern till 60-årsåldern, det samtliga har gemensamt är att de aldrig pratar om hur gamla de är, utan om annat, som stickning, gikt, åderbråck och demens.

Puss på er, nu skall jag njuta av de sista 33 minuterna av min födelsedag med att läsa färdigt en bok om ornitologi.

Lördagstankar

Jaha, här sitter man hemma en lördagskväll.

Inget fel i det, hemma är där jag trivs bäst. Här finns allt jag behöver, mat, dryck, film, musik, sambo och så vidare.

Nog om detta, jag tänkte idag fundera lite över branding.

Branding har ju varit ett trendigt ord i många år nu.

Vad är då branding.

Branding är egentligen ett rätt fånigt uttryck för allt ett företag gör för att påverka hur deras varumärke och eller produkter uppfattas av de som har med företaget att göra. Alla företag arbetar med branding och har gjort så sen urminnes tider.

Annorlunda blir det när ett varumärke hux flux börjar synas på produkter man inte förväntat sig. Pionjärerna på detta område är Camel & Marlboro. De ville att deras rökande kunder skulle känna sig ännu mer som machomännen i deras reklam, så de började sätta sitt namn på kläder. Hur tänkte de egentligen?

Rätt uppenbarligen eftersom båda lyckades slå sig in på en enormt konkurrensutsatt marknad.

Frågan är då varför det funkar ibland och ibland inte.

Björn Borg och Salming har lyckats med konststycket att bli framgångsrika på kalsonger (ja, inte direkt personerna själva, men ett antal smarta affärsmän), Torgny Mogren däremot lyckades mindre bra. Detta är självklart, ingen vill ju egentligen vara Torgny Mogren, framförallt inte i sovrummet.

Men varför vill så många vara förknippade med cigaretter? Märkligt!

Porsche kommer undan med att kränga knivar och klockor därför att ALLA gärna vill bli förknippade med coola sportbilar. Kia skulle inte lyckas särskilt bra om de fick för sig att sälja skor eller bacon (inte utanför Korea i alla fall).

För mig som är näst intill rabiat på detta område representerar varje varumärke en eller flera väldigt distinkta produkter. Börjar de försöka sälja andra prylar blir jag skeptisk. Ett bra exempel är Salomon, för mig skidbindningar. Skulle ha väldigt svårt för att köpa skidor eller pjäxor som heter Salomon. Ett annat exempel är Oakley, för mig solglasögon, Oakleykläder funkar därför dåligt i mina ögon.

Nu till slutklämmen. Jag är uttråkad och hade inget bättre för mig, därav detta något andefattiga blogginlägg.

Men, tänk er en schysst matberedare från Libresse, ett par Felix fotbollsskor, en Skogaholms TV eller ett par gummistövlar från Nokia!!!!!! Som sagt vissa klarar av det, andra inte. Nokia måste ju trots allt ses som världsmästare på området. Från snickeri, pappersbruk, kabel, gummi (därav gummistövlarna), elektronik, TV och nu till slut mobiltelefoner mm.

Heja Nokia, jag vill se mer, Nokia Vodka (Connecting People), Nokia Korv, Nokia kläder och tamejfaan Nokia allting

Fin eller fulkultur

Vad är fint och vad är fult i kulturens tecken?

Detta är en fråga som intresserat mig i många år, var går gränsen mellan fin & fulkultur?

Varför är Ingmar Bergman fin och Renny Harlin ful? Varför är P-O Engqvist fin och Jan Guillo ful? Är Nick Hornby fin eller ful?

Klassik musik är fint, eurodisco är fult, detta tror jag att de flesta håller med om, men varför är det så? E-Type kontra Mozart, E-Type i Bandhagen, Mozart på Östermalm, vad lyssnar de på i Årjäng?

Att vissa författare och kompositörer/artister anses finare än andra är helt klart, men var går gränsen?

Varje gång det delas ut Nobelpris i litteratur ökar den vinnande författarens försäljning oerhört, men jag undrar hur många som faktiskt fortsätter läsa samma författare efter första försöket. Vi vill nog alla vara lite fina ibland, men det fina är ofta lite svåråtkomligt, inte helt lättsmält, så är vi inte vana vid finkultur återvänder vi nog gärna till våra kära pocketböcker från topplistan på Pocketshop.

Har man fått Nobelpriset är man för alltid finkultur. För att få detta åtråvärda pris får man emellertid inte vara populär, för alla vet ju att populärkultur och finkultur är som olja och vatten. Finkultur måste alltså vara svårt och fulkultur populärt. Hur funkar då Fanny & Alexander? En fantastisk film av en fin regissör som blev mycket populär, paradoxalt så in i helvete (se där finspråk och fulspråk i samma mening). Emellertid tror jag att finsmakarna helst sett att Herr Ingmar hållit sig till Dramaten.

Det är ok att kritisera finkultur, men inte lika ok att kritisera populärkultur eftersom det är så många som gillar just populärkultur, därav namnet. Säger man att E-Type suger får man hela Västerås efter sig, men säger man samma sak om t.ex. Paganini (ej att förväxlas med smörgåskedjan med liknande namn) är det nog inte så många utanför kulturetablissemanget som reagerar.

Men frågan är som sagt var gränsen går.

Tror den går hos oss själva. Är man fulkulturell är allt som man inte tycker om finkultur och vice versa.

Tror också att det handlar om tid, har man tid och intresse för något, t.ex. musik kommer man så småningom att söka sig till nya områden och stilar, E-Type blir då rätt enformigt i längden, man behöver helt enkelt utmana sina öron lite för att få den stimulans man söker.

Därför är de fascinerande när vissa bara tycker om finkultur, hur har de tid att lära sig att uppskatta Orhan Pamuk (har bara läst "Snö" och den var svindålig), Bach, Renoir och allt annat fint. Det är nog så att umgås man i finare kretsar är det inte helt ok att säga att man gillar Stieg Larsson och gärna lyssnar på Roxette och umgås man i fulare kretsar är det lika ook att lyssna på svår jazz och läsa Pär Lagerqvist. Det gamla uttrycket "Man blir som man umgås" har aldrig varit sannare. Vad gör man då om alla ens vänner tycker att Stieg Larsson trilogin om den smala fula tjejen är det bästa som skrivits och man själv tycker att det är smörja, byter man vänner?

Ibland är det nog tyvärr så, man söker sig till de som delar ens egen smak och intressen fullt ut, istället för att utbyta åsikter och kanske lära sig något nytt. Faan va tråkigt!

Själv gillar jag lite av varje, läser gärna spionromaner, alltså läser jag gärna Guillo, men ännu hellre Tom Clancy, Ken Follet eller Frederick Forsyth. Samtidigt hör Imre Kertez, William Golding och Fjodor Dostojevski till favoriterna.

För att undvika konflikter med min omvärld läser jag emellertid numera endast kokböcker.

Tänk om Strindberg hade skrivit kokböcker istället

Förlåt!

Det händer inte ofta, men nu har det faktiskt hänt. Jag hade fel!

Glöm allt jag skrev om att man beter sig bättre på badhus. Mitt misstag bestod i att tolka ett antal händelser som om det fanns en anledning till att de hände. Det gjorde det inte, att jag inte råkat ut för några idioter i simhallen visade sig vara en ren slump, jag har helt enkelt inte varit där tillräckligt ofta. Idag blev jag överbevisad, ett par som läst min blogg ville så gärna bevisa att det minsann finns idioter också i simhall. Detta gjordes genom att simma i bredd. Det i särklass dummaste man kan göra, det är som att köra mot trafiken på motorväg ungefär. 2 idioter i övre medelåldern (äldre än jag alltså) simmar på en bana, bredvid varandra.

Hur tänker de?

Sedan för att verkligen fresta mitt tålamod sprang vi på en hel hoper idioter på Ica. Jag orkar inte ta upp allt, men först har vi familjen som står framför Ben & Jerry-frysen för att diskutera vilken tapet de skall ha i sovrummet i nya fina 1:an i Gottsunda (eller vad det nu var som avhandlades). Man parkerar inte framför dörrar, framförallt inte framför glassfrysdörrar när Stefan är varm och glassugen.

Sedan har vi paret som hjälper en gammal dam med rullator att packa i sina varor, mycket beundransvärt i sig, men varför i hela friden måste 2 personer hjälpas åt för att lägga en liten matkasse i en rullatorkorg?

Det verkar som om jag lever i ett slags alternativt universum, där jag är den enda person som faktiskt inser att livet blir mycket lättare om man tänker till lite grand ibland.

Från en smältande man som nu lugnat ned sig en aning

Simsalabim!

Har nu tillbringat ett antal timmar i simhallen, Fyrishov närmare bestämt. Jag är ingen direkt elitsimmare, men jag kan simma å simmar fortare än de flesta normalmotionärer. Däremot simmar jag betydligt långsammare än de som faktiskt tränar just simning.

En träningsanläggning i storleksordningen simbassäng, d.v.s. 50x25m borde ge upphov till en hel del kul att skriva om, dumskallar, fetton (som jag), fula badkläder eller korkat beteende.

Tyvärr är så inte fallet (i alla fall för bloggens skull, jag tycker det är rätt bra)

Folk beter sig alltså högst civiliserat i bassängområdet. Ungarna har sitt revir (hopptornet) långsamsimmarna sitt och fortsimmarna sitt. Har nästan aldrig upplevt hårda ord eller gnäll som annars är vanligt på gym och liknande. T.o.m. i löpspåret finns det ju arga tanter med hund och annat slödder. Men i bassäng intet sådant.

Varför är det så?

Beter vi oss annorlunda bara för att vi har badkläder på oss, för att vi s.a.s. är nästan nakna?

Häller de Lergigan i vattnet?

Det finns säkert flera olika anledningar. Störiga barn är under lite bättre kontroll p.g.a. drunkningsrisken, muskeljuggarna tränar inte gärna på Fyrishov, vi är inte lika kaxiga i badkläder, det gör ont att bli sparkad i ansiktet av en annan simmare.

Att vi beter oss så olika i olika miljöer är intressant. En komplett idiot i mataffären eller på flygplatsen (där är nästan alla idioter) blir plötsligt nallebjörn i baddräkt.

I Västindien går alla runt i badkläder å det verkar ju vara ett skönt ställe, vilket borde bevisa min teori.

Så enkelt är det naturligtvis inte, men jag tror jag flyttar till Dominikanska i alla fall

Ha ett trevligt fredagsmys

Jag bara måste

Tänkte lämna bloggen i fred några dagar, men en stor händelse fick mig att komma hit igen.

Jag har fått en kommentar. En riktigt arg sådan, kort å koncis, precis som det skall vara.

Kommentatorn tyckte inte riktigt om ett av mina blogginlägg där jag bad de som misshandlar vårt språk att hålla käften.

Jag roade mig häromdagen att skriva lite om obildat patrask. Med detta menade jag obildade som försöker vara mer bildade än de faktiskt är. Det är inget fel i att vara obildad om man med obildad menar okunnig om t.ex. historia, musik, konst eller annat kulturellt. Det finns många som kallas obildade för att de inte vet vem som skrev "En förlorad värld" eller vem som komponerade Månskenssonaten. Detta är inget att skämmas för, absolut inte, men om en person försöker briljera med sin bristande kunskap borde denne däremot skämmas lite.

När Kent precis hade slagit igenom skröt de i en intervju om att de numera bara drack single malt whisky, närmare bestämt Black Ribbon. Som vi bildade vet är Black Ribbon ingen single malt utan en s.k. vatted malt, d.v.s. en blandning av olika sorters maltwhisky. Felet ligger således inte i okunskapen om vad som är rätt eller fel utan felet ligger i koketterandet (googla om ni inte förstår).

Kent är ett av mina favoritband, jag skiter fullständigt om de kan skilja på whisky och läppglans, men det är ett bra exempel på när någon eller några hamnar i en situation där de tror att de måste veta eller kunna mer för att bli accepterade.

I ett avsnitt av briljanta Solsidan hamnar Felix Herngrens karaktär i just en sådan situation. De har bjudit in ett par kulturnissar till en parmiddag och Felix karaktär pratar oavbrutet om Orhan Pamuk (hoppas jag stavar rätt). Han hade helt enkelt tid att läsa in sig på fler nobelpristagare. Komik i världsklass.

Att försöka vara någon man inte är funkar sällan, man blir alltför lätt genomskådad. Jag borde veta, för jag har i flera år försökt vara Shakira, helt utan framgång...

Vi hamnar alla förr eller senare i situationer där vi känner oss okunniga och/eller obekväma. Det kan vara kostymmannen som kommer till bilverkstaden där de för honom pratar grekiska eller jag själv när jag umgås med mina forskarvänner som kan en massa saker jag inte förstår.

Djenghis Khan kunde troligtvis varken C++ eller göra sufflé, men han var rätt bra på att kriga. Hade man talat om för Mr Djengis att han uttalade ordet rumpnisse fel, skulle man med största sannolikhet fått ett spjut i röven, med all rätt. Det var nog bättre förr trots allt...

Hur tänker ni bögjävlar

Känner ett visst obehag när äldre herrar stirrar på min ungdomliga kropp i relaxavdelningen på gymmet. Har ingen aning om varför, men man har ju hört talas om bastuklubbar ända sedan 80-talet.

-Kära äldre herrar som stirrar, är ni bögar, kom fram å ta mig på kuken så att jag kan ge er en hurring, om ni inte är det, sluta att stirra för helvete.

Nog om det, dagens blogg handlar om orättvisa.

Hur kan alla simhoppare vara så vältränade? De är ju lite lagom sådär, som simmare ungefär fast utan de löjligt breda axlarna och med lite mer kött på benen (i alla fall kvinnorna).

Hur? Varför?

Här ägnar man hundratals timmar (ja, över en treårsperiod i alla fall) åt konditionsidrott som simning, cykel och löpning men fortsätter att vara fet. De hoppar lite i bassäng, torkar sig med en liten fånig handduk å så upp för trappan igen. Ibland när de hoppat dåligt simmar de runt lite i bassängen för att åskådarna inte skall veta var de går upp.

Är det allt spring i trapporna till hopptornet? I så fall skall jag börja med trappmaskin 12 sekunder för att sedan blaska lite vatten i ansiktet som torkas av med liten fånig handduk.

Det är helt enkelt orättvist, därför skall mina träningspass se ut så här i fortsättningen:

Uppvärmning: 25m simning i makligt tempo (för att vänja kroppen vid det kalla vattnet)

Teknikträning: 6st kanonkulor från 1-meterssvikten följt av 4st bakåthopp från bassängkanten utan att hålla för näsan.

Uthållighetsträning: 45 minuters väntan i solstol på att 5-metersplatån blir ledig

Avbad: 5 minuters plask i den varma och sköna (samt något gulaktiga) barnbassängen.

De som möter mig på stranden nästa år kommer inte att tro sina ögon

Puss å kram...

Tur att båtar är dyrt

Tänk om alla som kör bil också körde båt!!! Det skulle bli intressant, mycket intressant. På sjön gäller i stort sett samma regler som på vägarna, med den stora skillnaden att det saknas vägskyltar som talar om vad man kan, får och bör göra. En annan liten skillnad är att båtvägarna rör på sig, ett faktum som många tydligen inte vet om.

Tyvärr kan jag inte blogga om dårar på sjön, det skulle bli en roman.

Däremot kan jag blogga om medelålders fruntimmer från Göteborg. Bortskämda Djursholmsfruar i all ära, men deras Göteborgska motsvarighet slår alla rekord. 40-åringar med blonda slingor påtar i trädgården i det ärvda huset på västkustö iklädda Sail Racing eller Musto-outfits. Varför? Hur tänker de? Måste man ha seglarkläder bara för att man befinner sig på en ö? Inget som helst fel på ovan nämnda fabrikat, tvärtom! Men när ALLA har likadana kläder blir det lätt patetiskt, och i trädgården passar annat bättre.

Sedan är det detta med dialekten, kvinnor låter helt enkelt som kompletta idioter när de pratar Göteborgska. Borde ju vara van eftersom jag kommer från den delen av världen och gudarna skall veta att Uddevalla-dialekt är inte att leka med, men jag klarar helt enkelt inte av det, jag lider och våndas.

Men, när man sitter i kvällssolen på Käringön och äter nyfångade havskräftor hos Kent & Lena kan livet inte gärna bli bättre. Det är inte lätt att äta sig mätt på endast skaldjur, men jag lyckades med råge denna gång. Skulle ni känna för att äta lite färska ostron och sippa Champagne på bryggan bör ni genast besöka ostronbaren Karingo, www.karingo.com.

Har dessutom fått vatten på min kvarn vad beträffar dyra leksaker. Det spelar ingen roll vad du köper, eller hur mycket det kostar, det finns alltid någon rackare med mer pengar som har något dyrare. Min far är nästan överdrivet stolt över sin Princess 38 från sent 90-tal, men jag undrar vad han kände när det ligger en splitter ny Princess 95 (JA 95 JÄVLA FOT!) först i Marstrand och senare samma dag på Käringön. Vi hade lätt fått plats i deras kylskåp. Bara bränslekostnaden motsvarar förmodligen en sjuksköterskelön i veckan.

Jag, avundsjuk? Hejdlöst!

Om sedan ägaren till den futtiga 95-fotaren hade kört förbi Marstrand på väg hem hade han fått se sig besegrad av detta vrålåk: http://www.superyachttimes.com/yachts/details/626/

Som sagt det finns alltid någon som är värre.

Bortsett från de fult talande kärringarna och de dåligt körande båtägarna har jag absolut inget negativt att avhandla från de 4 senaste dygnen. Ni som känner mig vet att detta är unikt. 4 Helt fantastiska dagar som jag sent skall glömma.

Nu när jag är tillbaks i Uppsala hoppas jag det skall inträffa lite dumheter så jag får mer att skriva om

Puss å god natt

Syd & Nord

Varför får så många människor helt enkelt inte ihop det. Får ihop okända ord och uttryck menar jag.

Espresso blir ofta expresso, badminton blir badmington (stavningskontrollen tog både expresso & badmington) och maneter blir magneter (här gick stavningskontrollen naturligtvis bet).

Är det skolväsendet som är otillräckligt? Skiter de i hur vi använder vårt viktigaste kommunikationsverktyg, eller är de helt enkelt ignoranta?

Vore det skolans fel borde vi alla säga expresso, det gör vi inte, alltså är skolan till viss del oskyldig. Att skolan släpper ifrån sig elever som tror att magneter flyter är i sig tragiskt, men lite eget ansvar måste kunna krävas av eleverna.

Skiter vi i språket? Tror inte det, även om det finns de som faktiskt inte bryr sig. Inte hela världen, det handlar ju trots allt om kommunikation och de flesta felsägningar leder inte till missförstånd. Beställer man en dubbel expresso på Wayne's Coffee får man trots ett hånfullt bemötande en liten kopp starkt, dyrt kaffe.

Jag tror inte heller det handlar om ren ignorans, däremot kan det ofta verka så.

Våra hjärnor tycker helt enkelt om sådant som är bekant för oss.

Det finns inget ord i Svenskan som börjar med espre, därför har många svårt att relatera till det nya ordet espresso. De söker sig därför till något bekant, ordet express. Eftersom det går fort att få en kopp espresso, måste ju namnet ha med detta att göra eller hur? Man läser inte ordet fullt ut, utan drar sin egen slutsats om hur det stavas och uttalas.

Är det då lättja som styr? Det kan det ju heller inte vara, det är ju mycket lättare att säga rätt än fel.

En person framför mig i kön till servicebutiken igår ville ha en ask Omniko. Hon syftade naturligtvis på snusersättningen Onico. Onico är tydligen svårt att säga då vi inte har något ord i vårt språk som börjar med oni (ja oninanera finns ju, men det är ju snusk och som vi alla vet heter det inte idioit, utan idiot). Vi har däremot en del ord som börjar på omni, därav Omniko.

Jag har varit ordmärkare sedan 6-årsåldern. Det som ändrats genom åren är att jag inte längre blir lika aggressiv mot felsägare. 1976 fanns ju inte heller möjligheten att blogga av sig frustrationen.
Jag minns med fasa hur en mamma till en god vän envisades med att säga Syd & Nord om den klassiska TV-serien Nord & Syd. Trots att vi påminde henne att serien hette Nord & Syd gång efter annan, fick hon aldrig riktigt grepp om det hela. Jag var väl i nedre tonåren då detta hände och jag kommer inte ihåg mammans namn, men felsägningen skär fortfarande djupa sår i mitt hjärta.

Det samma gäller namn, vilket jag tycker är allvarligare. Att uttala någons namn fel är oartigt och respektlöst. Hellre kalla någon som heter Susanne för Berit än att kalla henne för Susanna. Själv har jag vid många tillfällen blivit kallad för Staffan, blir lika förbannad varje gång. Inte så mycket för att Staffan är ett löjligt namn, utan för att den felsägande personen kan ha ett arbete som är viktigt. Tänk om personen är tandläkare och ber sin tandsköterska om en vinkelslip istället för en tandläkarborr. Följderna kan ju bli katastrofala (i Bert Karlsson fall tvärtom).

Felsägningar är dock inte alltid av ondo, de kan skapa stor komik. När mindre begåvade Besserwissrar slänger sig med uttryck de inte riktigt behärskar blir jag lika glad varje gång. De blir då avslöjade som de idioiter de verkligen är.

Men snälla ni som inte kan prata eller skriva, håll käft i all evighet så att undertecknad kan få sova på nätterna.

Ni som tror att ni alltid har rätt är väldigt irriterande för oss som alltid har det.

Sov sött!