Gammal man gör så gott han kan

Det är lite lustigt, jag har börjat få lite kommentarer (än så länge mest från Joni, men också från en okänd man som inte sett Den enfaldige mördaren).

Jag är ju lite kåt på uppmärksamhet, så jag försöker provocera. Mitt blogginlägg "Hur tänker ni bögjävlar" har emellertid inte fått några reaktioner från Pridemaffian. Kanske borde jag börja tänke lite mer åt Google Adwordshållet. Min stora dröm är att Thorsten Flink läser min blogg å kommer med lite aggressiva kommentarer.

För att citera Georg Rydeberg (numera kollar jag alltid upp stavningen av namn på Google, så att Finnen inte skall klaga) -"Idag fyller jag åååår!"

Å inte vilka år som helst utan 40, alltså dags för 40-årskris (stavningskontrollen vill nu att jag skriver hårskris, men jag vet inte vad det är så jag håller mig till årskris).

Bortsett från att min födelsedag har varit helt fantastisk med bra presenter, god mat (ja innan vi kom till krogen i alla fall) och inspirerande sällskap, har jag inte känt någon som helst skillnad från att fylla 39, eller 26 för den delen.

Förra gången jag fyllde jämnt (ja, jämnt å jämnt men jag menar 35) hyrde vi en klassisk Engelsk dubbeldäckare och cruisade runt Warszawa i 12 timmar, det kan man ju inte göra jämt, men galet roligt var det i alla fall. Kände jag mig yngre då? -Inte ett jävla dugg! Roligt är roligt, oavsett hur gammal du är.

Varför får då så många ångest av att bli äldre? Hur tänker de när de i full panik går ut för att ragga på 18-åringar när de fyllt 40? Fru & barn sitter hemma å ser på Teletubbies, pappa är på krogen desperat sökande efter den där oövervinnerliga känslan alla 18-åringar har.

Att bli äldre är faktiskt inspirerande. Man kan mer, man vet mer, man vet vad man tycker om och vem man vill umgås med, men framförallt vet man vad man inte vet och vad man inte vill.

40 är halvvägs, alltså helt perfekt för att göra något nytt. I mitt fall kommer det att bli fru, barn & nytt jobb. Familj är alltså inget nödvändigt ont som man måste skaffa, utan en ny utmaning som utan tvekan kommer att vara hur kul som helst.

Jag har inga barn, så jag borde naturligtvis inte uttala mig, men det skiter jag i. Jag tror att barn är ungefär som offpiståkning på skidor, för att få det där perfekta åket måste man trava en del. Att kämpa sig upp för ett berg i 4 timmar är inte direkt kul, men att åka i orörd snö nedför är en helt annan sak och efter en ganska kort tid har man glömt travandet, men känslan av orört puder glömmer man aldrig. Jag tror och hoppas att ha barn blir liknande. Att man glömmer alla sömnlösa nätter och illaluktande blöjor, men kommer ihåg det första leendet, de första orden (som naturligtvis blir Pappa vet bäst) och de första stegen.

40-årskrisaren (eller 30-årskrisaren för den delen) tycker detta är jobbigt, han vill ju bara var 18 igen, ligga med alla som ser ok ut, gå lite i skolan, tråna efter historiefröken, dricka folköl å spela fotboll i division 5. Naturligtvis med de finansiella fördelar en bra utbildning & erfarenhet ger.

Men ser ni kära herrskap, detta funkar inte!

Var lite logiska och försök förstå att man inte kan få allt hela tiden.

Jag vill absolut inte vara 18 igen (en snabb titt på klassfotot bekräftar detta). Inte heller 26, 32 eller 36. Jag vill vara 40, om ett år kommer jag att vilja var 41 och om 14 år kommer jag att vilja vara 56 (demens kommer med åldern). Jag har vänner från 25-årsåldern till 60-årsåldern, det samtliga har gemensamt är att de aldrig pratar om hur gamla de är, utan om annat, som stickning, gikt, åderbråck och demens.

Puss på er, nu skall jag njuta av de sista 33 minuterna av min födelsedag med att läsa färdigt en bok om ornitologi.