Syd & Nord

Varför får så många människor helt enkelt inte ihop det. Får ihop okända ord och uttryck menar jag.

Espresso blir ofta expresso, badminton blir badmington (stavningskontrollen tog både expresso & badmington) och maneter blir magneter (här gick stavningskontrollen naturligtvis bet).

Är det skolväsendet som är otillräckligt? Skiter de i hur vi använder vårt viktigaste kommunikationsverktyg, eller är de helt enkelt ignoranta?

Vore det skolans fel borde vi alla säga expresso, det gör vi inte, alltså är skolan till viss del oskyldig. Att skolan släpper ifrån sig elever som tror att magneter flyter är i sig tragiskt, men lite eget ansvar måste kunna krävas av eleverna.

Skiter vi i språket? Tror inte det, även om det finns de som faktiskt inte bryr sig. Inte hela världen, det handlar ju trots allt om kommunikation och de flesta felsägningar leder inte till missförstånd. Beställer man en dubbel expresso på Wayne's Coffee får man trots ett hånfullt bemötande en liten kopp starkt, dyrt kaffe.

Jag tror inte heller det handlar om ren ignorans, däremot kan det ofta verka så.

Våra hjärnor tycker helt enkelt om sådant som är bekant för oss.

Det finns inget ord i Svenskan som börjar med espre, därför har många svårt att relatera till det nya ordet espresso. De söker sig därför till något bekant, ordet express. Eftersom det går fort att få en kopp espresso, måste ju namnet ha med detta att göra eller hur? Man läser inte ordet fullt ut, utan drar sin egen slutsats om hur det stavas och uttalas.

Är det då lättja som styr? Det kan det ju heller inte vara, det är ju mycket lättare att säga rätt än fel.

En person framför mig i kön till servicebutiken igår ville ha en ask Omniko. Hon syftade naturligtvis på snusersättningen Onico. Onico är tydligen svårt att säga då vi inte har något ord i vårt språk som börjar med oni (ja oninanera finns ju, men det är ju snusk och som vi alla vet heter det inte idioit, utan idiot). Vi har däremot en del ord som börjar på omni, därav Omniko.

Jag har varit ordmärkare sedan 6-årsåldern. Det som ändrats genom åren är att jag inte längre blir lika aggressiv mot felsägare. 1976 fanns ju inte heller möjligheten att blogga av sig frustrationen.
Jag minns med fasa hur en mamma till en god vän envisades med att säga Syd & Nord om den klassiska TV-serien Nord & Syd. Trots att vi påminde henne att serien hette Nord & Syd gång efter annan, fick hon aldrig riktigt grepp om det hela. Jag var väl i nedre tonåren då detta hände och jag kommer inte ihåg mammans namn, men felsägningen skär fortfarande djupa sår i mitt hjärta.

Det samma gäller namn, vilket jag tycker är allvarligare. Att uttala någons namn fel är oartigt och respektlöst. Hellre kalla någon som heter Susanne för Berit än att kalla henne för Susanna. Själv har jag vid många tillfällen blivit kallad för Staffan, blir lika förbannad varje gång. Inte så mycket för att Staffan är ett löjligt namn, utan för att den felsägande personen kan ha ett arbete som är viktigt. Tänk om personen är tandläkare och ber sin tandsköterska om en vinkelslip istället för en tandläkarborr. Följderna kan ju bli katastrofala (i Bert Karlsson fall tvärtom).

Felsägningar är dock inte alltid av ondo, de kan skapa stor komik. När mindre begåvade Besserwissrar slänger sig med uttryck de inte riktigt behärskar blir jag lika glad varje gång. De blir då avslöjade som de idioiter de verkligen är.

Men snälla ni som inte kan prata eller skriva, håll käft i all evighet så att undertecknad kan få sova på nätterna.

Ni som tror att ni alltid har rätt är väldigt irriterande för oss som alltid har det.

Sov sött!