Måste man vara idiot för att vara bra?

Nu menar jag egentligen inte idiot, utan mer fjant eller excentriker. Excentriker är ju ett annat ord för fjant. Gör man konstiga och dumma saker samtidigt som man är mindre framgångsrik är man knäpp, är man framgångsrik är man excentrisk.

Rika människor (framgångsrika alltså) blir alltid kallade excentriker om de har en fånig mössa eller tror på tomtar och troll. Framgångsrika idrottsmän eller kvinnor som ser dumma ut (tänk Florence Griffith-Joyners naglar eller Patrik Sjöbergs hår) blir accepterade tack vare sina resultat.

Att som elitidrottsman/kvinna ha långt hår eller långa naglar kan omöjligen vara en fördel, tvärtom. Idrottsmän som ser helt normala ut (tänk Sergey Bubka, Jonathan Edwards, Sebastian Coe) måste prestera långt mycket bättre än sina konkurrenter för att synas. Synas är jävligt viktigt i idrottsvärlden, gör man inte det får man inga sponsorpengar och får således inte samma möjligheter att utvecklas.

Då är frågan; -Hur bra hade en excentrisk idrottsman blivit utan alla fixa ideer?

Om t.ex. Teddy Tamgho inte känt sig tvingad att ha svettband över hela kroppen och linnet på sned, hade han då kunnat lägga all denna energi på att hoppa längre istället för att se dum ut?

Hur bra hade inte Matti Nykänen kunnat bli om han varit "normal" i huvudet. Han var ju trots allt fantastisk bra, men tänk om?

Tänk om dessa supertalanger hade lagt all sin energi på rätt saker. Då hade någon sprungit 100m på 8 sekunder, simmat 100m på 30 sekunder eller hoppat 8 meter i stavhopp.

Varför händer då inte detta?

Enkelt, vi behöver gott om fjantar för att själva känna oss normala.

Tänk vad bra det känns att vara smartare än en statsministerkandidat (och det borde ju nästan alla göra) eller att ha bättre klädsmak än Bert Karlsson...