Herrens makt äro gudomlig...

Finns gud?

Nej, det finns ingen gud. I alla fall inte om man med gud menar ett verkligt väsen som sitter på ett moln å styr & ställer. Hade gud funnits, hade han naturligtvis inte bosatt sig på ett fuktigt jävla moln, utan på något trevligt ställe som Monaco eller San Diego. Han hade dessutom aldrig bidragit till att skapa Norge.

Trots detta finns det många som tror på gud, men det är inte det vi skall prata om idag. Vi skall istället tala om litteratur.

Huvudpersonen i boken vi skall diskutera är just ovan nämnde gud. Jag menar naturligtvis Bibeln. Bibeln är en intressant bok, det står en hel del vettigt i den, men framförallt innehåller den en hel del vansinniga regler och idéer. Gamla testamentet är rena skräckboken, varför det inte gjorts mer skräckfilm baserad på Gamla Testamentet är ett mysterium. Tobe Hooper, please!

Vad man får och inte får göra enligt Da Book, är makabert. Den som arbetar på sabbaten skall dödas. Det är väl inte fel med lite ledigt, men att riskera att stenas till döds för att ha svarat på ett mail på fel dag, känns lite magstarkt. Det är just dessa orimliga straff för förseelser som i dagens samhälle måste anses som ringa som skrämmer mig. Hur kan man som troende acceptera att den ledande skriften säger att man skall låta bli att äta Klippgrävling?

Min poäng är tvåhövdad:

1. Bibeln är skitgammal, den gäller liksom inte idag. Att försöka modernisera eller förändra den för att bättre passa in i dagens samhälle är orimligt. Det skulle vara samma sak som att förneka förintelsen för att den var otäck.

2. Bibeln är Bibeln, tycker man den är ett bra styrdokument bör man nog ta sig en funderare på huruvida man kan acceptera allt som står där, i alla fall om man kan acceptera en majoritet av idéerna och reglerna. Det känns lite konstigt om man bara plockar "godbitarna" för att sedan referera till allt dåligt som ovidkommande. Det är som att köpa en vansinnigt dyr jacka bara för att man tycker att dragkedjan till innerfickan funkar så bra, medan allt annat är skit.

Jag tycker själv att det låter rimligt att inte dräpa, stjäla eller bära falsk vittnesbörd till min nästa, inte faan är jag religiös för det. Jag har valt att plocka russinen ur Bibeln (tur är väl det, den hade blivit jättekladdig annars), jag har också valt att tycka att en del andra idéer är vettiga, Buddhismens idé om att leva ett gott liv har jag anammat med hull & hår, dock är min definition av ett gott liv helt och hållet min egen.

Oavsett hur jävla dum man är, har man säkert någon liten bra idé eller egenskap. Inte ens Adolf Hitler hade fel i allt, trots att han tveklöst är en av världshistoriens värsta människor. Vi bör emellertid bedöma folk och idéer utifrån deras lägstanivå, eller kanske utifrån huruvida majoriteten av egenskaperna/idéerna är vettiga. Är de inte det, se upp!

Religion är lurigt, den har säkert hjälpt miljoner människor att må bättre, samtidigt som den skapat mer elände än något annat.

Funderar allvarligt på att skapa en egen trosuppfattning, en egen religion, Stefanismen. Vi skall tänka mindre på hur det blir sedan, mer på hur vi kan ha svinkul just nu utan att helt förstöra för framtiden.

Rödvin är nyttigt, drick mer rödvin!
Potatismos är gott, ät mer potatismos!
Sova är tråkigt, sov mindre!
När det regnar, stanna inomhus!
Smakar maten illa? I med mer grädde och vitlök!

Nu dags för 52 Ave Maria innan jag tar en promenad till Moskén för att se om det finns någon Hoummus kvar från eftermiddagsfikat...

Mona Palin

Är Mona Sahlin vårt svar på Sarah Palin? En dåligt klädd, outbildad klant som pratar så att s.k. vanligt folk förstår och p.g.a. detta blivit märkligt populär.

Att se Sarah Palin som en presidentkandidat är lika skrattretande som att se Mona Sahlin som Statsministerkandidat. Det skrattretande är emellertid allt för ofta mycket nära sanningen. Nästan halva Sveriges befolkning kunde för ett par månader tänka sig Mona som Statsminister, tänk om halva USA's befolkning kan tänka sig Palin som President, huvva!

Hon blandar ihop Nord & Sydkorea, OMG! (med att skriva just OMG driver jag lite med unga kvinnors ovana att inte bara slänga sig med engelska uttryck, utan att dessutom förkorta dem).

Jag hör till de personer som tycker att Platon hade rätt, ett land skall styras av människor som utbildats för just detta under många år. En elit som vet och kan mer om hur man styr ett land än oss som röstar på dem. I en modern demokrati är detta omöjligt, man måste ju få röster för att överhuvudtaget få chansen att styra ett land. För att få röster bör man tala till folk på deras språk och detta innebär att låta dum, folk är i allmänhet rätt dumma.

Dumma, ignoranta eller helt enkelt för lata för att bry sig, det spelar ingen roll, inte många bryr sig tillräckligt om vem som styr landet för att skaffa sig kunskap som räcker för att fatta ett vettigt beslut vid valurnan. Vad man sedan väljer är en smaksak.

Nog om detta, frågan var ju om Mona är vår Sarah.

Inte alls.

Fru Sahlin är förmodligen 1 miljard gånger bättre för folket än Sarah Palin. Palin är farlig, hon är värre än Bush Junior, mycket värre. Tyvärr är det nog så att många Amerikanare (favorit i repris) är på samma nivå som Palin, d.v.s. ignoranta, ytliga klantskallar.

Nu till en annan liten fundering så här i TV-soffan en fredagskväll.

Varför vill vi ha klantskallar att styra vårt land?

Jag kan inte tänka mig att vi har lika låga krav på t.ex. läkare eller hantverkare. Vi vill ju gärna att de kan sin sak bättre än vi kan, annars kan man ju lika gärna göra det själv.

Eftersom jag själv nu letar efter ett vettigt jobb, något jag tycker om, något jag kan bli riktigt bra på är denna frågeställning intressant (i alla fall för mig). Är man bra på något är det jävligt svårt att få jobb som något annat, hur gärna man än vill och hur bra man än skulle kunna bli på detta annat med lite träning.

För politiker verkar det vara tvärtom. De är i allmänhet bra på att inte vara bra på något specifikt, så de kan få arbeta med saker de inte vet ett endaste dugg om. Kan man bara politik, kan man bli vilken expert eller minister som helst, utom möjligen justitieminister eller finansminister (Bosse Ringholm undantagen).

Jag skall bli minister. Eftersom jag inte kan ett jävla dugg om bistånd, skall jag satsa på att bli biståndsminister. Skänka pengar till totalitära stater i Afrika och Asien som i slutändan hamnar hos korrupta ledare kan ju inte vara så svårt.

Till sist vill jag ha er hjälp. Jag vet att ni sitter där ute och smygläser min blogg utan att ge er tillkänna.

Finns det bögar som inte är bögiga? Jag har nämligen inget emot homosexuella egentligen, det jag ogillar är bögigt beteende. Lösa handleder, fjolligt tal, smink och tillgjordhet. Om nu homosexualitet hos män skall vara helt naturligt, hur kommer det sig att alla offentliga bögar är så tillgjorda.

Bästa tipset om en helt vanlig, icke tillgjord, öppet homosexuell man belönas med en Kexchoklad (och snälla, säg inte Rob Halford).

Naturligtvis är det så att de som är vettiga inte behöver visa för hela världen hur homo de är. De är liksom homo på riktigt, inget konstigt med det.

Varför tar jag upp detta i sammanhanget märkliga ämne?

Jo, Rufus Wainwright är gäst hos Elvis Costello. Rufus Wainwright är en stor artist och öppet gay. Han är tyvärr fjollig, så man får nöja sig med att lyssna. Så fort jag ser honom, går jag ut i köket och kokar kaffe.

Sov sött...

Att säga nej!

Varför har vi så förtvivlat svårt att säga nej?

För att få klarhet i detta, måste vi först fråga oss om vi verkligen har svårt att säga nej

Har vi det?

Nej!

Låter som ett skämt kanske, men vi har egentligen inte svårt att säga nej, vi har bara svårt att lämna klara besked. Vi har således lika svårt att säga ja, beror helt på frågan.

Kanske, det tycker vi om. Det beror på, tycker vi också om. Vi gillar också röda grönsaker...

Vi vill helt enkelt behaga, inte såra någon, inte skapa konflikt, inte göra någon förbannad.

Om vi får frågan om vi t.ex. vill göra något lite, lite annorlunda, t.ex. gå på porrklubb säger förmodligen de flesta nej. Varför då, porrklubb är säkert jättekul (det är jättekul, tro mig). Vill du ha en kaka till? Nej tack, jag bantar.

Vi skall ha middag här hemma nästa helg, vill ni komma? -Kanske, måste kolla med nn först, kanske vi kan komma, det kan vi nog. Egentligen har vi redan sagt samma sak till fyra andra, men det är mycket lättare att säga kanske, annars blir någon sårad.

Varför säger vi inte ja eller nej? Vill vi hålla flera alternativ öppna, är vi så rädda för att inte vara till lags, är vi bara människor? Jag röstar för det senare, vi tycker inte om klara besked. Tänk om vi tackar ja till en inbjudan och det visar sig senare att en annan varit bättre, ve & fasa!

Människan är inte av naturen ond, bara dum!

Jag är inte bättre än någon annan, jag säger också ofta kanske, vet inte varför, men är mycket intresserad av att få veta. Hoppas & tror att jag ger klara besked oftare än andra, men det är nog mest ren arrogans från min sida.

Slutsatsen blir följande; -Vi säger inte nej för ofta, vi säger ja för sällan

Så min lilla uppmaning blir, till mig själv och andra. Säg ja för tusan!

Får bara negrer smämta om negrer?

Neger är ett laddat ord, om jag skulle kalla någon neger riskerar jag ett jävla liv. Likaså om jag skulle kalla en Jude för Jude (lite osäker angående stor bokstav där, hoppas jag inte sårar någon) eller bög för bög.

Jonas Gardell får dra homoskämt tills rumpan skrumpnar, Eddie Murphy får säga nigger 1000 gånger utan reaktion (ja, negativ reaktion alltså) och heter du Edelstein eller Cohen kan du förmodligen skämta om förintelsen.

Men heter du Sven Nilsson, är halvlutheran, gift med Ingrid, har två barn, är vit och arbetar på bank är det bäst att vara försiktig.

Varför är då så många Svenska komiker just vita Lutheraner?

Jag vet i och för sig inte vilken tro de har, men Robert Gustafsson, Henrik Dorsin, Magnus Betnér, Fredrik Lindström, Kristian Luuk och Henrik Schyffert är ju rätt vanliga "Svennar"

Trots att de inte kan skämta om negrer, bögar eller judar.

Eller kanske just därför

Om en neger drar ett negerskämt blir det sällan särskilt roligt. Det kan vara lite småkul sådär, men riktigt roligt blir det inte. Om en vit lutheran bara andas ord som ljusbrun man med stor penis kan vi skratta oss fördärvade, varför då?

Jo, chockfaktorn, -han vågade säga ljusbrun!

Tomas Di Leva sa "knulla" i radion för många år sedan, media rasade. En vit man (om än lite konstig) från Gävle sade knulla i radio, fy å ve!

Jimmie Åkesson är vår nästa store komiker. Han har en plan, en väl genomarbetad plan för att komma med i Parlamentet. Tyvärr gick första fasen lite fel och han hamnade i Riksdagen istället, men vänta och se vad som kommer härnäst.

Först har vi namnet, här ligger Jimmie ett steg före. I USA ger alla föräldrar som hoppas deras barn skall bli något, barnet ett speciellt namn. Detta har inte spridit sig till Sverige ännu. Men Jimmies mamma visste bättre, att ge pojken ett vanligt namn som Jimmy var aldrig aktuellt. Han skulle ju bli något stort, så det fick bli det lite coolare Jimmie istället. Grabben är född till stjärna, eller i alla fall döpt till stjärna. Att sedan ta efternamnet efter den store TV-profilen Claes Åkesson är ett genidrag. Claes Åkesson bytte för flera år sedan namn till Runheim, men nu när Jimmie återigen gjort namnet Åkesson hett, har han bytt tillbaks.

När han säger att vi borde begränsa invandringen, kan man ju inte annat än skratta sig fördärvad, stor komik!

Åkessons (Jimmie alltså) stora förebild är Sarah Palin. En öppensinnad, god, intelligent och öm landsmoder, som hellre sitter hemma och stickar tröjor åt frysande barn i Mexiko än ger sig ut för att skjuta säl med salongsgevär.

Jimmies stora problem med att bli komiker ligger i hans oförmåga att attrahera vettiga människor. Jimmie har Ian Wachtmeister som mentor, det säger väl allt!

Tänk er ett avsnitt av Parlamentet med Anders Björck som ordförande, Thomas Östros och Lars Ohly i det röda laget och Jimmie Åkesson och Ian Wachtmeister i det blå. Vilken duell, vilket slag, vilken dramaturgi det skulle bli.

Jag kan inte vänta...

Det har hänt igen

När jag kommer till omklädningsrummet på gymmet är det tomt, endast ett skåp av ca 50 är upptaget. Som normal människa väljer jag ett skåp en god bit ifrån det upptagna skåpet för att slippa trängas ifall "ägaren" till skåpet skulle vilja byta om samtidigt.

När jag tränat färdigt och vill byta om är båda skåpen bredvid mitt upptagna, samtidigt kommer en person in och väljer ett skåp 2 skåp bort, vi kommer således att krocka så fort vi försöker ta på eller av ett plagg.

ÄR NI HELT JÄVLA DUMMA I HUVUDET?

Det finns inga bra eller dåliga skåp, alla är lika stora, inget ligger mer än 1 meter från bänken i mitten där man kan ställa en väska eller liknande.
Vi Svenskar är ju livrädda för sällskap vi inte känner, pratar inte gärna med främlingar och älskar tydligen att trängas i omklädningsrum.

Jävlas folk medvetet, är det någon slags protest, söker vi omedvetet kroppskontakt eller tänker folk helt enkelt lite för lite och mycket för dåligt?

Vissa beter sig så ofattbart korkat alldeles för ofta att jag börjar bli orolig, orolig för att samhället skall braka samman totalt.

Jag vet inte och saken är den att för en gångs skull är jag inte helt säker på att jag vill veta...

Hur tänker ni?

Jag har haft ett längre förhållande med Drottning Silvia. Det hela började under ett statsbesök i Estland på tidigt nittiotal. Jag var en ung vacker matros och Drottningen föll handlöst för min charm och Kalle-Anka uniform (att Kungen hade Amiralsuniform verkade inte spela någon roll). Vi har sedan dess träffats regelbundet (i smyg förstås) för små kärleksstunder i en lägenhet i Fruängen. När hungern smugit sig på har vi på senare år regelbundet dinerat på Långbro Värdshus, övervakade av SÄPO och Fredrik Eriksson.

Jag ljuger naturligtvis, det förstår varenda vettig människa, likaså förstår varenda vettig människa att Fröken Henemark ljuger om sitt förhållande med Kungen. Det är helt enkelt för osannolikt för att vara sant. Hade ordvirtuosen Tage Danielsson varit i livet hade han kunnat skriva något mycket underhållande om detta, i stil med hans fantastiska epos om Harrisburg.

Hur tänker kvällspressen egentligen, finns det verkligen någon som tror på detta?

Jag är också lite avundsjuk på alla dessa kvasikändisar och deras fantastiska artistnamn, jag vill också ha ett artistnamn. Klart snyggast namn har ju Lasermannen, synd att personen i fråga är ett kryp. 31-åringen är inte heller så dumt, eller Baren-Meral, det låter lite som Balmoral och det andas ju golf, whisky och lyx...

Jag har alltså hittat på den här affären med Drottningen för att få ett coolt artistnamn i media, inte för ekonomisk vinning eller kändisskap, bara för namnet.

Jag kommer därför i fortsättningen att blogga under namnet Hovmatrosen

Ha en trevlig kväll,

Högaktningsfullt

Er Tillgivna Hovmatros...

Rösta med hjärtat

Har vi helt förlorat förmågan till att vara rationella eller är det jag som är dum i huvudet?

Sitter hemma efter en fantastisk köttmiddag (högrev är underskattat, särskilt om man lagar det i ugnen på 60 grader i 8 timmar) och tittar på Idol. Precis som i alla andra val röstar folk som höns. Det är ju lätt att se vilka som rent objektivt är bäst, ändå röstar populasen på dåliga artister, varför?

Det samma gäller VPK, varför röstar folk på VPK?

Jo ser ni, folk röstar med det så kallade hjärtat. Det är dumt!

Hjärtat är nämligen den dummaste kroppsdel vi besitter, t.o.m. njurarna är smartare, ändå låter vi hjärtat bestämma över våra liv. Inget har skapat så många konflikter som våra hjärtan, så fort vi låter hjärtat bestämma, så går det åt helvete.

Fy vad jag är tråkig säger ni, skärp er säger jag.

Tänk er följande situation:

En person ni tycker om och respekterar ställer upp i riksdagsvalet. Säg att denne någon är Olle Ljungström, en kul artist som kan skriva trevliga låtar och spela lite gitarr, vi gillar Olle. Det är ju dessutom lite synd om Olle just nu eftersom Svenska versionen av Celebrity Rehab lades ned, vilket gjorde att Olle inte har någon inkomst.

Olle kan lätt bytas ut mot t.ex. Kikki Danielsson (ja inte helt lätt kanske, svårt att tycka om Kikki).

Visst, vi kan tycka att de är bra och vettiga människor, men de är ju knappast lämpliga att leda ett land. Samma gäller Idol. Unge Herr Weise är säkert jättesöt och mysig om man är tretton år gammal och tjej, men i en omröstning måste vi lära oss att det är vad personen kan prestera när han eller hon väl är vald som gäller, inte vad vi tycker just nu.

Jag har svårt för att låta känslor styra mina beslut, jag tror mig vara tokrationell, vilket gör mig till en dåre i mångas ögon och till en lögnhals i mina egna. Naturligtvis styr hjärtat mina beslut också, skillnaden är den att mitt hjärta är smartare än alla andras

Sov gott

Förklaring

Ibland måste man förklara självklara saker, det har jag lärt mig i pappslöjden.

När jag i mitt förra blogginlägg skrev att moderaterna har en cool företrädare i Anders Borg, menade jag naturligtvis relativt cool. Alltså cool för nationalekonomer, inte för oss andra. För oss är kompetens betydligt coolare än att se ut som Ian Gillan (om man inte är Ian Gillan förstås)

Miljön!

Politik är alltid kul att orera om. Miljöpolitik är kanske inte mitt signum, men ibland måste man säga ifrån. Miljöpartiet är helt dumma i huvudet, detta gäller då naturligtvis också de flesta miljöpartister, ett parti kan ju egentligen inte vara dumt i huvudet.

Vill man ha en bättre miljö, mindre utsläpp och en mer effektiv energimarknad skall man väl för helvete inte ansluta sig till en allians som innehåller såssar & VPK, Dummkopf!

Vill man behålla den statliga kontrollen och ägandet i bolag som Vattenfall kan man inte för allt gräs i Tyskland tro att miljön gynnas av detta, tvärtom. Statligt ägande=Kommunism=Ryssland=INTESÅJÄVLAMILJÖVÄNLIGT!

En fri marknad gör att företag tvingas till att agera på ett sätt som gör deras kunder benägna att köpa deras produkter. Vi kan inte skylla på kapitalet när de tillhandahåller de produkter och tjänster som efterfrågas, vi kan bara skylla på alla dårar som inte begriper bättre. Vill vi som konsumenter ha miljövänliga produkter kommer företagen att förse oss med det, förutsatt att vi är villiga att betala.

Saken är den att det vill vi inte, de flesta vill bara ha billig skit och har inte minsta lust att betala det premium som eventuell miljövänlighet innebär.

Vi har i Sverige lyxen att kunna skita i miljön, vi har fantastisk natur, inte många kolkraftverk och ren luft överallt. Eftersom vi har det så bra har vi en tendens att bli lite gnälliga, vi klagar på allt eftersom det egentligen inte finns något att klaga (angående miljön alltså). Låt älvarna vara för sjutton, men bygg inte ut kärnkraften eller köp el från Ryssland. Enda sättet att lösa denna dilemma är att använda mindre ström. Det är här miljö/ekologi/organisktodladmatmupparna gör fel.
De tror i sin enfald att den vanliga människan bryr sig, det gör vi inte. Ingen köper en Toyota Prius för miljöns skull, den köps för att vi vill visa hur duktiga vi är för grannarna, vi köper inte lågenergilampor för att de drar mindre ström, vi gör det för att de lugnar vårt miljösamvete, vi står i ICA-kön stolta som tuppar med vagnen full av lågenergilampor och visar hela världen hur mycket vi bryr oss.

Miljöfrågan är skitviktig i många länder, men inte i Sverige, därför söker vi oss utomlands för att leta upp någon stackare som behöver hjälp, det har vi alltid gjort, inte bara inom miljöfrågor. Palme sket fullständigt i Sverige, han ville bara bli ihågkommen som en stor statsman som hjälpte de svaga, Carl Bildt likaså.

Vad vi behöver göra är att förklara för miljömupparna att de måste tänka om om de vill ha en förändring. Sälj inte organisk bomull för att det är organisk, utan för att den är bättre, sälj inte ekologisk mjölk med andra argument än att den smakar bättre och framförallt börja bete er som folk utan Kånken å skägg. Peter Ericssons tid är över, ni behöver fler som Maria Wetterstrand, Välutbildade människor som vet vad de talar om & pratar ett språk som folk förstår, samtidigt som de kan föra sig i såväl politiska som näringslivskretsar, utan lusekofta och näbbstövlar.

Ni måste skaffa lite coola företrädare. Moderaterna har Anders Borg med hästsvans, Folkpartiet i stort sett alla stora företagsledare (om än inte officiellt) Unicef har Michael Persbrand. Anti-idiotrörelsen har mig, Stefan Börjesson i egen hög & cool person.

Och glöm aldrig, man får bara ta tre steg innan man måste släppa bollen...

Vem är bäst i världen?

Vi har missat något. Om det fanns ett VM i ALLT, vem skulle vinna?

Tänk om vi skulle slå ihop OS, Fotbolls-VM, Nobelpriset, St Eriks-Kuppen, alla politiska val, Ryder Cup o.s.v.

Då får vi en tävling om vem som är bäst i världen alla kategorier, dagens optimala Renässansmänniska. En slags mångkamp för multikonstnärer där vi korar en enda Världsmästare.

Vad sägs om följande grenar:

100m
Molräkning
Gitarrsolo
Blanda en Dry Martini
Bågskytte på levande djur, t.ex. Bison
Jeopardy
Skriva en bok
Straffsparksläggning fotboll
Flugfiske/Casting
Hinderbana

Tävlingen pågår under ett år och varje land har rätt att nominera en kandidat efter nationella deltävlingar. Efter ytterligare deltävlingar tävlar i finalen 2 deltagare från varje världsdel.

Doping kommer naturligtvis vara tillåtet, det kommer ju ändå inte att löna sig, Nandrolon främjar ju inte direkt molräkning och 4 flaskor vin är ingen optimal förberedelse för 100m.

Vilket event, skulle bli hur kul som helst

Hur högt får man sikta?

Är det fel att sätta upp orealistiska mål? Om så är fallet, vad är då realistiska?

Många springer 100 meter under 10 sekunder idag, innebär det att man kan springa milen på 16 minuter eller maran på 1,10. Rent teoretiskt är det ju möjligt, dock har ingen riktigt lyckats med detta ännu.

En stollig svensk löpare vid namn Per Synnerman gick ut offentligt med sin målsättning att springa NYC Maraton på 2,19. En fullt respektabel tid, en tid som gjort honom till klart bäste Svensk. Herr Synnerman hade ingen erfarenhet av att springa maraton överhuvudtaget, men hade enligt egen utsago sprungit fort på träning, tillräckligt fort för att springa maran på 2,19 tyckte han. Jag har sprungit 100m på 11,30 och skulle således med extrapolering kunna springa maran på under 1,20. Är detta realistiskt? Inte särskilt, men tanken är intressant.

Att extrapolera tider och resultat för att sedan basera en möjlig tid på en viss distans på detta är ganska vanligt, inte bara inom idrotten, utan i all prestationsrelaterad sysselsättning, t.ex. försäljning. Har man en dag sålt för x kr, kan man göra det varje dag å bli världens bäste säljare.

Denna typ av extrapolering får mycket kritik, vilket jag anser vara fel. Tekniken fungerar utmärkt som grundläggande motivation, problemen uppstår först när man inte inser detta, utan tror att extrapolerade resultat alltid är sanning och blir förvånad/besviken när resultatet inte lever upp till förväntningarna.

Man skall sikta högt, kanske t.o.m. orealistiskt högt för att komma nån vart. Vad som är realistiskt vet man bara själv, så det kan man egentligen skita i.

Vad man bör hålla sig borta ifrån är förväntningar på att allt skall gå 100% perfekt. Det gör aldrig det! Siktar man bara tillräckligt högt är det alltid något som jävlas, skoskav, värmeslag, dumma kunder, snigel på ögat eller plötslig bajsnödighet.

Skall man då ta med detta i beräkningarna när man sätter sina mål?

Både ja och nej. Man skall planera för det oplanerade för det händer alltid, men jag tycker inte att man skall leta efter saker som kan gå fel, de blir då lätt självuppfyllande profetior.

Som siffertomte tycker jag 75-80% rätt är en bra utgångspunkt, så jag kommer alltså springa NYC Maraton på 1,40 nästa år, förutsatt att jag inte blir skadad, orkar träna tillräckligt, förblir arbetslös, blir sponsrad, går ned 25kg och får nya lungor, ben och pannben. Ett fint linne skulle inte sitta helt fel heller.

Man får sikta hur högt eller lågt man vill, men förr eller senare blir man idiotförklarad om man inte levererar.

Förresten, Herr Synnerman kom knappt runt på 3 timmar och fick stryk av bl.a. Claes Åkeson, den gamle TV-räven. Hoppas att han fortsätter med sina galna målsättningar och lyckas leverera innan den obligatoriska idiotförklaringen.

Nu skall jag göra 5000 armhävningar och 43 miljoner situps innan jag går och lägger mig, jag kan ju göra 20 så det borde väl gå, jag har ju sovmorgon i morgon...

Facebook är dagens tantsnusk

Hade Jackie Collins haft tillgång till Facebook under sin storhetstid, hade alla läst henne. Facebook är ungefär som tantsnusk, fast utan intrigerna. Fejjan har blivit något slags forum för människor som vill berätta för alla andra hur jävla bra allting är.

Det är inte bara jag som lagt märke till detta, det skrivs spaltmeter dagligen om detta fenomen, uteslutande negativt.

Är det det?

Vid en första anblick är det direkt frånstötande, men varför kan vi inte få skryta lite, sparka Jantes röv kan ju aldrig vara fel. Den där Jante är en jävla tråkig typ, lagen leder till en slags sekterism som genomsyrar hela samhället. Stick inte ut, var inte förmer, håll dig på mattan, lagom, medel, ganska och ok är honnörsorden.

De flesta sekter har ju rätt rigida regelverk som styr vad man får och inte får göra. Det vi hör mest om är vad man inte får göra, Jehovas Vittnen får inte lära sig simma, Amishfolket får inte spela X-box, Judarna får inte äta gris och så vidare (som ni ser är jag inte helt införstådd med de olika sekternas regler och förordningar).

Många av dessa regler kan vara näst intill omöjliga att förstå för utomstående, men är säkert i många fall helt naturliga för de insatta.

Men Jantelagen är tamejfaan inte lätt att förstå, varför är det så fult att ha det bra?

Avundsjuka naturligtvis, ingen får ha det bättre än vi. Därför kommer Facebook (att jag skrev "Fejjan" tidigare var s.k. ironi) att bli tummelplatsen för en ostoppbar tävling om vem som äter bäst, vem som är lyckligast och vem som motionerar mest. Om Facebookkompisarna joggar måste jag också göra det och jag måste också jogga mer eller bättre. Om de lagar slottsstek måste jag laga något som tar längre tid och är biodynamiskt som satan, njuter de av det fina vädret måste jag njuta mer, gärna i hemstickad kofta av ekologisk ull.

Saken är den att detta måste ju vara bra. Om vi anstränger oss för att leva bättre kommer vi ju att göra det, leva bättre alltså, vad orsaken till det bättre levernet är, är irrelevant, förbättring är alltid bra!

Nu kommer många säga att det säkert ljugs en hel del på Facebook. Kan jag inte tänka mig, inte skulle väl någon säga att de just snaskat i sig en egenfångad fjällröding med sauterad ramslök från sommarstugan vid havet, när de i själva verket ätit fiskbullar i buljong från Liedl i hyresettan!!!!!!

En fantastisk sak med det skrivna ordet (Facebook inkluderat) är att vi slipper nästan alla dialekter. Jag gillar dialekter (en del i alla fall), men alla reklamfilmskaraktärer som idag skall prata med någon lustig dialekt gör mig vansinnig, vargar som pratar värmländska är jättefånigt, alla vet ju att vargar inte kan prata...

Sov gott

Vilken underbar dag...

Idag har jag lovat min flickvän att inte klaga. Egentligen var det en överenskommelse mellan oss båda, men hon gav upp redan i morse :-)

Åhhh va dumt, vad är livet utan klagomål? att dissekera andra och deras beteende är bättre än knark (tror jag, har underligt nog inte provat).

Eftersom klagan är mitt livselixir slutar detta blogginlägg här, finns inget att säga

DRA ÅT HELVETE ALLA IDIOTER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hur tänkte TV?

I USA blir TV bara bättre och bättre samtidigt som TV har fått betydligt högre status, eller om det var tvärtom, hönan eller ägget, vem faan bryr sig?

Al Pacino spelar Dr Keworkian i TV-film, Glen Close har huvudrollen i en TV-serie, Jeremy Piven spelar världens roligaste Hollywood-agent i Entourage och självaste Bertie Wooster (Hugh Laurie alltså, för er som inte kommer ihåg PG Wodehouse) har blivit cynisk och sjukligt rolig doktor i House M.D. Amerikansk TV har också blivit ett sätt för gamla avdankade stjärnor att få upprättelse, Kiefer Sutherland i 24, Charlie Sheen i 2 1/2 män och Rob Lowe i the West Wing & Brothers & Sisters.

Antalet superstjärnor som dessutom gästspelar i TV-serier är stort, allt från Brad Pitt till Mark Wahlberg. Det vimlar av bra serier, Svenska tv-kanaler köper bara in en bråkdel.

TV är ju ett trevligt media för just dramaserier, ju längre tid man har på sig desto mer kan man utveckla karaktärer och handling. Man har ju också lyxen att misslyckas ibland. En TV-serie överlever ett dåligt avsnitt förutsatt att det inte rör sig om ett pilotvsnitt, det gör inte en film. Ju kortare en film är desto svårare måste det vara att göra den bra. Därför har jag lyckats undvika Uppsala kortfilmfestival denna helg.

ALLA gör bra TV-drama nu för tiden, i USA alltså

VARFÖR I HELVETE GÖRS DET DÅ BARA EN MASSA SKITPROGRAM I SVERIGE????????

Förnedrings-TV verkar vara det nya svarta. Ullared, Bonde söker Fru, Ensam mamma söker och nu senast nått jävla campingprogram från Öland. Halvt förståndshandikappade människor filmas med billig videokamera parat med en seg berättarröst eller dödstråkig programledare (läs Linda Isacsson).

Det är lite kul att titta på idioter en stund (runt 10 minuter). Man blir på något sätt lite bättre när man ser galningarna i Ullared eller de stackars bönderna som kallsvettas bara de tänker på att fråga chans, man är väl lite bättre än så?

Vi ser alltså på TV för att få bättre självförtroende, tragiskt!

Svensk TV har aldrig varit sämre, Svensk film har aldrig varit sämre, Sverige har aldrig varit sämre. Upp till kamp! Gör något, börja gärna med en bra Svensk dramaserie på TV...