Mona Palin

Är Mona Sahlin vårt svar på Sarah Palin? En dåligt klädd, outbildad klant som pratar så att s.k. vanligt folk förstår och p.g.a. detta blivit märkligt populär.

Att se Sarah Palin som en presidentkandidat är lika skrattretande som att se Mona Sahlin som Statsministerkandidat. Det skrattretande är emellertid allt för ofta mycket nära sanningen. Nästan halva Sveriges befolkning kunde för ett par månader tänka sig Mona som Statsminister, tänk om halva USA's befolkning kan tänka sig Palin som President, huvva!

Hon blandar ihop Nord & Sydkorea, OMG! (med att skriva just OMG driver jag lite med unga kvinnors ovana att inte bara slänga sig med engelska uttryck, utan att dessutom förkorta dem).

Jag hör till de personer som tycker att Platon hade rätt, ett land skall styras av människor som utbildats för just detta under många år. En elit som vet och kan mer om hur man styr ett land än oss som röstar på dem. I en modern demokrati är detta omöjligt, man måste ju få röster för att överhuvudtaget få chansen att styra ett land. För att få röster bör man tala till folk på deras språk och detta innebär att låta dum, folk är i allmänhet rätt dumma.

Dumma, ignoranta eller helt enkelt för lata för att bry sig, det spelar ingen roll, inte många bryr sig tillräckligt om vem som styr landet för att skaffa sig kunskap som räcker för att fatta ett vettigt beslut vid valurnan. Vad man sedan väljer är en smaksak.

Nog om detta, frågan var ju om Mona är vår Sarah.

Inte alls.

Fru Sahlin är förmodligen 1 miljard gånger bättre för folket än Sarah Palin. Palin är farlig, hon är värre än Bush Junior, mycket värre. Tyvärr är det nog så att många Amerikanare (favorit i repris) är på samma nivå som Palin, d.v.s. ignoranta, ytliga klantskallar.

Nu till en annan liten fundering så här i TV-soffan en fredagskväll.

Varför vill vi ha klantskallar att styra vårt land?

Jag kan inte tänka mig att vi har lika låga krav på t.ex. läkare eller hantverkare. Vi vill ju gärna att de kan sin sak bättre än vi kan, annars kan man ju lika gärna göra det själv.

Eftersom jag själv nu letar efter ett vettigt jobb, något jag tycker om, något jag kan bli riktigt bra på är denna frågeställning intressant (i alla fall för mig). Är man bra på något är det jävligt svårt att få jobb som något annat, hur gärna man än vill och hur bra man än skulle kunna bli på detta annat med lite träning.

För politiker verkar det vara tvärtom. De är i allmänhet bra på att inte vara bra på något specifikt, så de kan få arbeta med saker de inte vet ett endaste dugg om. Kan man bara politik, kan man bli vilken expert eller minister som helst, utom möjligen justitieminister eller finansminister (Bosse Ringholm undantagen).

Jag skall bli minister. Eftersom jag inte kan ett jävla dugg om bistånd, skall jag satsa på att bli biståndsminister. Skänka pengar till totalitära stater i Afrika och Asien som i slutändan hamnar hos korrupta ledare kan ju inte vara så svårt.

Till sist vill jag ha er hjälp. Jag vet att ni sitter där ute och smygläser min blogg utan att ge er tillkänna.

Finns det bögar som inte är bögiga? Jag har nämligen inget emot homosexuella egentligen, det jag ogillar är bögigt beteende. Lösa handleder, fjolligt tal, smink och tillgjordhet. Om nu homosexualitet hos män skall vara helt naturligt, hur kommer det sig att alla offentliga bögar är så tillgjorda.

Bästa tipset om en helt vanlig, icke tillgjord, öppet homosexuell man belönas med en Kexchoklad (och snälla, säg inte Rob Halford).

Naturligtvis är det så att de som är vettiga inte behöver visa för hela världen hur homo de är. De är liksom homo på riktigt, inget konstigt med det.

Varför tar jag upp detta i sammanhanget märkliga ämne?

Jo, Rufus Wainwright är gäst hos Elvis Costello. Rufus Wainwright är en stor artist och öppet gay. Han är tyvärr fjollig, så man får nöja sig med att lyssna. Så fort jag ser honom, går jag ut i köket och kokar kaffe.

Sov sött...