Tjockidrott, hur kul är det?

Hur väljer vi idrott? Hur vet vi vad som kommer att bli roligast, mest lönsamt eller ge oss mest chans att leva till 112 års ålder?

Det är ju som med allt annat. Vissa har bra förutsättningar för många olika idrotter, andra inte. Alla kommer inte in på Handels, alla vill inte komma in på handels på samma sätt som att alla kan eller vill inte springa fort eller kasta långt. Eller springa runt med boll för den delen.

Jag struntar i bollsport eftersom blogginlägget då blir allt för långt. Bollsport är dessutom en social sport, man spelar det ens kompisar spelar.

Väldigt få långdistansare (löpare, cyklister, skidåkare) är tjocka, väldigt få kraftsportare är tunna å svaga och väldigt få kulstötare har någonsin sprungit längre än 14m (avståndet från restaurangdörren till buffen).

Alltså: Är man som 12-14-åring (det är ju oftast då man måste bestämma sig för idrott om man vill komma någon vart) överviktig är valmöjligheterna ganska små. Kasta, slänga eller lyfta tunga saker är väl det som erbjuds. Sedan om det är släggor, skivstänger eller dvärgar spelar mindre roll. Visst kan man vara med och springa eller hoppa, men det måste ju vara tröstlöst att alltid bli sist, alltså ger man upp löparkarriären och satsar på kasta/slänga/lyfta. Man får ju inte säga till en 12-åring att han eller hon har talang för löpning, men är på tok för tjock och måste äta mindre, inte i Sverige i alla fall.

Är man däremot normalt byggd eller t.o.m. atletisk är valmöjligheterna mycket större. Man kan välja att simma, cykla eller springa fort, åka skidor eller gymnastisera. Man skulle också kunna välja att kasta/slänga/lyfta, men det gör man inte, för de enda som sysslar med detta är ju tjockisarna, som inte har något val. Man väljer heller inte att t.ex. springa långsamt, för det är ju tunnisarnas domän, å de är ju bra i skolan å så, töntigt i 12-årsåldern.

Frågan ovan blir då intressant.

De med allmänt bäst förutsättningar väljer inte tjockidrott. Hur kul blir det då att titta på kulfinalen i friidrotts-EM. Man vet ju att om någon med goda förutsättningar för idrott aldrig skulle välja denna sport, alltså blir aldrig resultaten så bra som de skulle kunna bli. Om fysfenomenet Henrik Dagård hade valt att satsa på slägga istället för tiokamp, hade ju tjockisarna fått en konkurrent som var mer vältränad än de, med högre explosivitet och som väger lika mycket som de gör, fast med muskler istället för fläsk. Dagård hade säkert kunna kasta 100m (världsrekordet idag ligger strax över 85m). Men detta får vi aldrig veta, för Henrik ville inte umgås med tjockisar som ung.

Jag älskar friidrott och ägnade en stor del av min ungdom åt denna idrottsform, men jag har svårt för kast. Elitidrott handlar om prestation och någonstans känns det som att tjockisar skulle prestera bättre om de inte var just tjockisar. En vältränad kulstötare (har faktiskt aldrig sett någon, bara stora starka tjockisar) borde enligt alla fysikaliska lagar göra bättre ifrån sig. Smidigare, starkare, snyggare. Snyggare säger ni, det har väl ingen betydelse. Jodå! Det finns inte alls samma pengar i kasta/slänga/lyfta som i t.e.x. att springa 100m. Varför då? I tidernas begynnelse måste ju att ha varit starkast varit bra som att ha varit snabbast. Men så är inte längre fallet. Det är helt enkelt mer attraktivt att titta på idrott med vältränade idrottare än att titta på tjockidrott, således finns där mer pengar och mer pengar ger större motivation samt bättre möjlighet att träna och bli bättre.

De som idag sysslar med kasta/slänga/lyfta är inte längre lika tjocka i alla fall inte männen, det finns tyvärr fortfarande ett par rejäla fläskberg inom damgrenen (fläskberg i damgrenen skall inte förväxlas med bullfitta som är något helt annat). Jag känner ändå att de var tjocka som ungdomar, hade de inte varit det hade de valt en annan idrott.

Jag kan omöjligen uppskatta tjockidrott, lika lite som jag uppskattar skidskytte eftersom de bästa skidåkarna aldrig skulle få för sig att släpa med en bössa på träningspassen. Nordisk kombination är inte heller så kul.

Däremot är 10-kamp nästan min favoritgren. Vet inte riktigt varför, är man inte tillräckligt bra i en gren ser man till att bli halvbra i flera. Det som är intressant är att 10-kamparna faktiskt ofta är riktigt, riktigt bra i flera av grenarna individuellt både nationellt och internationellt. Om en person kan hoppa 2,20 i höjd, springa 100m på 10,50 samt kasta en tallrik jättelångt, borde ju denna person blivit löjligt bra om han satsade på en gren istället.

Tjockidrott har egentligen inte med vikt att göra eftersom teorin bygger på att de mest begåvade väljer vissa sporter framför andra p.g.a dess attraktionskraft. Alltså skall alla idrotter som inte riktigt platsar på topp-20 listan klassas som tjockidrotter.

Den idrott jag mest ägnar mig åt idag är den ultimata tjockidrotten. Matlagning...