Ett jätteunikt, otroligt historiskt inlägg

Märka ord, det kan jag!

I min ungdom gjorde jag det in absurdum, överallt och hela tiden, mot allt och alla. Nu när jag är lite äldre och visare håller jag ofta min avsky för dålig språkbehandling för mig själv. Jag blir emellertid lika irriterad. Vems fel är det? Skolan? Latheten? Dumheten?

Nja, lite av varje av ovanstående kanske, men framförallt tror jag det är vår stressade tillvaro, vi skall alltid vara på alerten och försöka visa hur duktiga vi är. Vi vill så gärna med emfas beskriva både det ena och det andra så bra eller dåligt som möjligt, för att få effekt överdriver vi gärna.

Saken är den, oftast blir effekten större om man inte överdriver, framförallt skall man ge blanka faan i att missbruka språket. Just idag retar jag mig på användandet av förstärkningsord, då framförallt före ord som redan är i ena änden av en skala eller som i sin natur beskriver något som inte kan bli mer, bättre, större eller starkare.

Favoriten är ordet unik. Unik betyder ensam i sitt slag (nu får jag känslan av att redan avhandlat detta område), alltså kan man inte vara väldigt unik eller ganska unik, antingen är något eller någon ensam i sitt slag eller inte, snälla sluta säg att något är väldigt unikt. Ta reda på vad ord betyder innan ni använder dem, imbecilla amatörer!

Historisk är lika missbrukat, antingen är något historiskt eller inte, således är inte freden i Roskilde någon jättehistorisk händelse, utan helt enkelt historisk, den hände ju i dåtid.

Tycker ni jag är för sträng? Märker jag ord?

Det kan ni ge er faan på!

Jag säger som mamma sade när man inte villa äta upp maten på tallriken, tänk på de svältande barnen i Afrika, men tänk istället på de stackars barnen i länder där det inte finns vettiga skolor innan ni klantar till era uttryck. De skulle vara jävligt tacksamma för att kunna läsa och uttrycka sig på rätt sätt, men de får aldrig chansen

Min språkbehandling, den är oerhört bäst...