Jag har alltid rätt, tyvärr!

Har blivit kallad arrogant vid mer än ett tillfälle, oftast helt befogat. Har också blivit kallad okänslig lika ofta, helt obefogat. Ni måste lära er att tåla lite mer! Om jag säger till tanten i kassan på Ica (skulle aldrig handla på Konsum, men exemplet fungerar säkert där också) att hon har ovanligt fula örhängen idag, är det naturligtvis på skoj. Om hon inte fattar det, kanske hon borde skaffa sig ett mindre kvalificerat jobb (nä, just det, det finns inte). Ja, ni förstår! Att säga något så dumt till en okänd, MÅSTE vara på skämt, är man allvarlig borde man spärras in på sanatorium. Man borde få skämta om allt och då menar jag allt, skämt är bra, skämt kan t.o.m. vara roligt.
Samtidigt borde man väl få säga allt som är sant, utan att folk tar illa upp, eller? Om ni kallar mig arrogant, har ni ju rätt, inte kan väl jag bli upprörd då? Om jag kallar ett fetto för tjockis har jag ju rätt, varför anses jag då vara okänslig? Att vara tjock är ju i sig inget dåligt, bara lite opraktiskt om man t.ex. skall springa maraton.

Problemet är att det faktiskt finns (det är sant) människor som säger till kassörskan att hon har fula örhängen på allvar, fråga mig inte varför, men det händer. Fula örhängen är en smaksak, alltså kan jag tycka att de är fula medan kassörska tycker de är jättefina, som ni vet sedan tidigare skall man inte diskutera tycke & smak med idioiter. Om jag däremot säger att någon är tjock, är det troligtvis så och den personen borde banta om fetman är för dem besvärande. Jag skiter väl i vilket! Jag är ju tjock själv för bövelen.

Nu till min poäng. Jag har alltid rätt, skulle jag ha fel håller jag oftast tyst, eftersom jag är livrädd för att ha fel. Alltså, säger jag något så är det så, såvida det inte är på skoj förstås, det borde väl alla förstå...