Jaha säger ni nu, vad skall den gode Herr Börjesson säga för dumt om Wippan (vi som känner henne kallar henne så)?
Inget alls faktiskt, däremot vill jag helst slå ner alla dumskallar som lyssnar på hennes musik. Här har vi alltså en av världens genom tiderna bästa röster, som på något konstigt sätt sjungit världens tråkigaste låtar. Det är bra, men så bra att det blir tråkigt. Tänk Toto eller Ivan Lendl.
Varför är det så? Varför är inte något som är bäst också alltid roligast att se eller lyssna på? Avundsjuka?
Är Nadal roligare att se på än Federer bara för att han inte är riktigt lika bra, är Toto i verkligheten en bra orkester? Nä, Toto suger, svintråkigt överproducerat dravel, t.o.m. live är de överproducerade. Federer är lika kul att se på som Nadal, Söderling däremot är lite Lendl. Men framförallt var tennis mycket roligare förr, när spelarna var lite sämre, söp lite mer och såg ut som riktiga stjärnor. Tänk Nastase, Claudio Panatta, Borg, Arthur Ashe (:-)), Pat Cash, Roscoe Tanner och McEnroe, vilka lirare. Sämre än dagens spelare, javisst, men faan så mycket mer underhållande.
Min slutsats, dåligt är inte alltid roligt, men lite sämre än bäst underlättar
Tjopp
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar